Min ambitiösa mor har genom åren lyckligtvis sparat diverse intressanta artiklar i välsorterade högar. I går försåg hon mig med en tänkvärd artikel från 24 september 1989 på Svenska Dagbladets Idagsidan. Det var en intervju med salig Odd Engström, då statsråd i finansdepartementet, skriven av Marianne Fredriksson. Ett smått svindlande och profetiskt perspektiv, mitt i vår tids socialdemokratiska vilsenhet och krackeleringar i allehanda dominanssystem, från nationella stater till religioner och finansiella system.
Odd Engström hade bland annat ett antal höga befattningar i den socialdemokratiska regeringen och blev sedermera styrelseordförande i Kinnevik. Men det som intresserade Marianne Fredriksson var framför allt hans djupa intresse för CG Jung, schweizisk psykiater, psykolog och författare, som bland annat beskrev myter, arketyper och myntade begreppet ”det kollektiva omedvetna”.
I artikeln besvarar Engström tveklöst och självklart frågan om vilken arketyp i vårt kollektiva undermedvetna som är mest avgörande i vår tid: Behovet av den kvinnliga principen. Den behövs, säger han, efter de manliga problemlösningarnas epok, när vi försökt befria oss från svårigheter på det klassiskt manliga viset, genom att tillföra ökade resurser. Nu måste mannen integrera den feminina principen, som innebär hushållning, omsorg och närseende. Där finns lösningen. (Träffsäkert av rang, enligt min mening).
De två talar vidare om välfärdstidens (dåtida) fyrtioårskris, som fokuserat allt mindre på kollektiva lösningar och alltmer på det personliga, individuella.
Engström erkänner att det smärtar en socialdemokrat att behöva säga det, men att det finns två steg. Det första är befrielse från förtryck, hunger och orättvisa. Det kräver kollektiva ansträngningar och folkrörelser. Men befrielsen är inte målet, utan målet är friheten.
Han fortsätter med hur socialister alltid trott att om människan blir befriad från förtryck så blir hon fri, medan liberalerna trott att om människan blir fri så befriar hon sig från förtryck. Båda teorierna är ofullkomliga, enligt Engström.
Den ofrånkomliga, och smärtsamma, vägen till frihet måste du gå ensam, förklarar han, in i din egen skugga, in i din egen ondska. Då först kan du se och erkänna den för dig själv och därför inte behöva projicera den på andra. (Ondskans axelmakt, till exempel?)
Engström förutspår också hur miljöproblemen kommer att stiga upp ur djupen, som ett exempel på hur vi förnekat arketypen miljön. Marianne Fredriksson associerar till hur vi förr alltid betraktade jorden som den stora moderns kropp och hur sammanhanget mellan mater (moder) och materia numera gått förlorat. (Kan det bli mer aktuellt?)
Engström uppmärksammar sedan det specifikt svenska, när de båda diskuterar sin tids ”affärer”, som han anser är en följd av att Sverige tappade fotfästet 1986. Vi levde då i en begriplig värld, förtydligar han, och hade vår trygghet i förnuftet. Så inträffar tre katastrofer av djup symbolisk betydelse: Först mördar en ond, blind kraft vår ledare, mannen som är symbolen för vår nation.
I trösten av den nordiska vårens pånyttfödelse kommer nästa chock. Tjernobyl. Ett osynligt ont finns plötsligt i själva luften vi andas, och i vårt land – som då bara var två generationer från bondelivet – blir det förbjudet att släppa ut korna på bete!
Samma höst kommer rapporterna om aids, som plötsligt blir ett hot för sexualiteten, livet självt.
Engström säger att förr hade vi förklarat allt detta med Guds straff och människans ondska. Vi hade vidtagit åtgärder som gissel, bön och botgöringsritualer. Men för ett folk med en förnuftig och begriplig världsbild blir det oförnuftiga och obegripliga svårhanterligt.
Han anser vidare att eftersom samhällets utveckling på djupet styrs av arketyper är politiken helt beroende av det kollektiva undermedvetna. Och tycker att det inte alls är en ovanlig kombination för socialdemokrater att som han både vara intellektuell (förnuftig och pragmatisk) och starkt känslomässig (lidelsefullt engagerad i frågor för jämlikhet och rättvisa).
Däremot förstärks det i hans fall av att han kommer från Värmland, där myten lever och skrönan aldrig är bara lögn och förbannad dikt. Och därför kom han, efter en egen sorts fyrtioårskris, att bli så tilltald av Jungs vetenskapliga syn på människan, världen och historien, där myten, det intuitiva och aldrig erkända finns med.
För mig blev läsningen en högtidsstund och saknaden efter politiska diskussioner med detta djup smärtsamt påtaglig.
När du skriver så här intressanta inlägg skulla man vilja ha en länka-till facebook eller twitter-knapp
Nu vet jag ju att du twittrat men det är för få jag kommer i kontakt med på twitter, och det är många som borde ta till sig av dom här tankarna!! Nu gör jag det manuellt, för det finns flera intressanta perspektiv som väcks med både inre förståelse och personligt ledarskap å ena sidan, och hållbarhet och externa relationer å andra sidan. Sånt som jag sliter mitt hår för att hitta lösningar på just nu. Som att slå flera flugor…
Har hookat upp dig på rss-läsaren nu
peterA
Jag upplevde mitt arbetsliv som torftigt på ett IT-kontor. Vi gjorde planer för att rationalisera men skulle det bli bra för alla? Var fanns det plats att vara människa. En dag mötte jag en kvinna som hade arbetat med Storytelling i Danmark. Hon berättade hur hon jobbat med ett uppdrag på en bank. Innan kontoren öppnade på morgonen fick personalen träffas och göra berättarövningar. En övning handlade om att var och en fick beskriva sin arbetssituation som ett landskap. En kamrer som hade suttit lite för sig själv sa att det var som en öken, knappt något växte där och det var stenigt och sandigt. Hon återkom några gånger och de gjorde olika kreativa övningar som öppnade upp deras fantasi och förmåga att se inre bilder. Senare skulle samma kamrer beskriva ett nytt landskap.
Det var ett böljande guldgult sädesfält där solen stod högt på himmlen. Intill fältet växte stora frodiga lövträd. Varje träd hade fått plats att breda ut sig. Och vid skogsbrynet stod en djur som blickade ut över fältet. Det var en stor ståtligt kronhjort.
Var finns det plats att vara hel som människa? Och hur skapar vi dessa rum framöver? Att på fritiden bygga upp sig själv för att orka det snabbare tempot räcker inte till. Vi behöver skapa rum i vardagen, i arbetet för att mötas med de delar som känns som en öken eller en kronhjort. Och från det djupare i oss börja göra nya planer.
Kanske det är en väg att ge plats till den feminina principen.
Hej, Jeg har læst stykket om Odd Engström og glæder mig over, at den artikel nu fremtræder i din blog. Jeg har boet i 7 år i Sverige og været begejstret over en politiker der kunne stå ved, at han gik rundt med en drømmedagbog, som han konsulterede inden han traf politiske beslutninger. Og så var han Värmländing og dem lærte jeg at sætte stor pris på, mens jeg boede i nærheden af Filipstad ude i de store skovområder.
Jeg har tilladt at sende dig en venanmodning på FB.
Tak for dit indlæg.
Tack för dina fina ord, de gladde mig verkligen